Om man bortser från småting såsom regn och tappade temperaturgrader, bortsprungen katt och dött bilbatteri 2 mil hemifrån så har veckan varit ljuv mot mig. Men katten hittade hem, bilens motor spinner igen och solen fann sin väg tillbaka så antar att jag inte kan gräma mig allt för mycket åt förgången tid. Dessutom så har jag prickat in en intervju denna vecka och har en kvar tillgodo, fick spendera kravfri tid med Angelica och snappade åt mig en plats på det åtråvärda 75 minuters spinning passet, så får väll inse att det ändå bjuds på motvind trots samtida motlut.

Idag har bror och jag har fyndat exotisk frukt till ett så blygsamt pris att det skulle få de giriga tanterna som kontrollkollar kvittona att vilja dö av avund. På köksbänken ligger nu ett berg av frukt som väntar på att klyvas ner ikväll och resultera i en fruktsallad som ser ut att tillhöra himmelriket.

Ikväll får jag även hem mitt hjärta, det ska ageras goda medborgare och anammas Earth Hour här i husets vrår, det ska släckas ner och ljusbeläggas med stearinljus. Funderade över varför hela galejet startar vid 20.30, har alltid haft svårigheter med saker som inte startar vid hel och kom på att det nu är ljust fram till åtta på kvällen. Fick ett varmt rus i kroppen och kom då på hur mycket jag saknat sommartid och hur mycket kärlek jag hyser till den.   

Måndagen lassar olust åt mitt håll. Om måndagen sätter ribban för resten av veckan kommer denna vecka genomsyras av motvilja. Har påbörjat någon slags gruppaktivitet för att inventera mig själv och kände motvilja gentemot hela konceptet redan innan det startat. Föredrar att framföra mig själv och gillar inte när främlingar kommer med pekpinnar och petar i mina planer.

Lusten att gömma sig under täcket med endast ett syrehål som utkik mot omvärlden är stor. Tror att det alltid  förr eller senare dalar neråt, antingen tack vare en anledning eller helt utan skäl, livet väljer bara att visa sin aviga sida ibland. För emellanåt måste man besöka djupet för att sedan komma tillbaka upp. Brukar tillåta mig själv en viss grad självömkan, att vältra mig själv i min egen grämelse och bara försvinna. Sedan plockar man upp bitarna och sätter samman allt igen och mirakulöst nog klättrar man upp igen ur djupet.   

Vistades några dagar till i Göteborg och solen sken och jag hade spring i benen. Beslöt mig för att på egen hand gå ut och promenera och ömsom spurta runt i bostadsområden och omkringliggande natur. Eskapaden slutade med ett nödsamtal till pojkvännen och direktiv hemåt, hade lyckats med bedriften att hamna ute i Mölndal.

Kände en viss ro i själen när jag landade hemmavid med mitt hjärta vid min sida. Det fina nuförtiden är att april börjar kommer krypande och våren stadgar sig allt mer. Eftersom solen har varit deltagande hela helgen har dagarna spenderats på balkongen där solen har skänkt mitt vintersargade ansikte fräknar, framåt kvällen har det badats bastu, setts på tv och frodats i en nybäddad säng.

Idag gick ännu en dag tillägnad något ätbart av stapeln och det var våfflans tur att prisas till gudarna och höjas till skyarna. Vi dammade av våffeljärnet och dukade fram diverse dekorering till de pannkaksbesläktade kreationerna och åt tills det stod en upp i halsen. Har förtärt våfflor både till lunch och till middag och känner att jag och våfflorna har gjort vårt tillsammans för i år. Bara tanken på en till frasig våffla ur Ekströms pulverpåse får det att vända i maggropen.

Fick en finvistelse av Fredrik i helgen och har fått snörpa ihop mig med honom i den stora bädden i hela två nätter. Vi gjorde som majoriteten av befolkningen och dukade upp framför melodifestivalen i sann patriotisk anda, nästa steg är att köpa vitmålad flaggstång och fana. 

I söndags sken solen på himlavalvet och tiden var inne för att vädra longboarden. Klädde mig efter lager på lager metoden, dels för att det värmde och dels för att asfalt är hårt att landa på. Trots att det var länge sedan jag och longboarden nyttjade varandras sällskap så slapp jag smaka på asfalten. Min privata vägledare ska sträcka ut en hjälpande hand och lagom till att blommorna står i blom kommer jag vara redo att ställa upp i X Games.

Nu är timman slagen och mitt fort väntar på att ockuperas. Funderar på om det är läge att somna till en film, är snudd inpå magiskt att tassa upp och stänga av tvn och sedan krypa ner igen. Med handen på blodpumpen är det dock få saker i livet som slår nattligt sällskap av en hjärtevän, men man tager vad man haver sade hon och startade upp televisionen.

Efter en hal promenad i naturen igår lyckades jag flambera mitt finger i bastun. Påföljden blev att handen fick vila sig i kallt vatten i tolv timmar, sov med andra ord med handen i en hinkt med vatten. Spräckte därmed hål på den gamla myten om att man kissar på sig om man doppar ett finger i vatten medans man sover. Däremot gjorde den konstanta rädslan att urinera i min nya säng att det blev föga med kvalitetssömn inatt. 

Pryds numera av en stor blåsa på fingret och förlorad känsel i fingertopparna. Tog sällskap med min sargade näve till gymmet på morgonen och hurtade mig igenom ett spinningpass. Förlorade fattningen för en stund när damen framför vräkte av sig sin tröja, började frenetiskt koncentrera mig hur fort benen kan cirkulera innan de går av, tills jag kände mig redo att stirra in i hennes nakna rygg. 

Nu skall det havereras som aldrig förr i min bädd som är utrustad med nytvättade sängkläder. Ska slänga runt duntäcken, fluffiga kuddar och långhåriga katter och sedan somna i fosterställning i villervallet av mjukhet och doften av sköljmedel.   

Har sällan problem med varken min hälsa eller min kropp, men när det väl börjar knaka i fogarna då kan det börja krackelera ordentligt. Har som liten lärt mig att inte klaga över småsaker, har tagit detta till en sådan nivå att mina föräldrar skämtar om att "när Isabelle säger aj då får man åka in till doktorn". Nu var det nackens tur att ställa till ofog och det gick så långt att jag och Myrvik bestämde oss för att söka oss till professionell hjälp.

Vi avlade inte något besök hos en kvinna med varma stenar, eller blev till levande nåldynor, eller besökte en man med kosmiska, helande krafter, utan vi knackade istället på hos hennes granne. Det förträffliga med Angelica i den kritiska situation som uppstod, var det faktum att hon är släkt med en upplaga av massöser och den ena är bosatt tvåhundra meter ifrån hennes bostad. Allt vi kom för var ett utlåtande ifall jag skulle dö eller fortsätta leva, men blev istället utelämnad på en massagebänk, knådad som en bulldeg och bugade djupast för den helt otippade behandlingen. Känns som närmare ett mirakel att kunna titta åt vänster och hålla huvudet upprätt idag, känns som en helt ny värld tagit vid framför mig.