Man kan tro att jag dog när jag flyttade, men så är inte fallet, det har bara varit fullt upp sen vi flyttade ihop. Mina dagar fylls med att plocka i vårt bo, sorterar upp högar och organiserar skåp och skriva listor på vackra ting som ska göra vårt hem ombonat. Har även hunnit jobba en hel del på mitt nya jobb, förvånades över hur generösa de vart med jobbtimmar de första veckorna. Inser att vi kanske inte behöver leva så torftligt nu när man flyttat som skräckhistorierna har vittnat om, tackar gudarna för det. Kände mig så jäkla liten de första dagarna, allt var så nytt, alla var nya ansikten till nya namn och jag kände mig så vilsen. Men tänkte att jag ger det tid, låter det lossna lite och så kanske det känns bättre, vilket det gjorde, alla är så öppna och så vänliga att det nästan gör mig blyg.

 

I helgen åkte vi hem till föräldrahemmet, det var familj, snö och djur. Lillebror fyllde 18 och fick presenter och gratulationer och fixade även körkortet i måndags, stolt syster myste inombords när hon fick smset. Klappade också mina djur tills de blev kala fläckar på dem och viskade i deras öron hur mycket jag saknar dem. Sen var jag på personalfest även om jag slutat jobba där, kändes som det var evigheter sen jag lämnade stället och gud vad det stack i hjärtegropen att få spendera tid med dem igen. Även om det gjorde lite ont att åka tillbaka till Göteborg efter vistelsen så kändes det samtidigt bra, man har liksom börjat om på nytt, har ett eget liv och det är fint det.

 

 

 

 

 

 

Slog mig samman med fröken Myrvik sedan igår. Vi samspråkade över kaffe och egengjorda semlor, luftade morrhåren i vinterluften, badade bastu och delade säng. När vi vaknar yttrar vi aldrig ett "god morgon", vi börjar bara prata som om samtalet innan vi somnade aldrig tystnade, så har det alltid varit. I och med att jag flyttar var detta nog sista gången vi umgick i våra föräldrahem, den insikten slog oss i ansiktet och helt plötsligt blev det sorgligt, som slutet på en era. Vi är inte barn längre som cyklar till varandra, vi är inte tonåringar som pratar bort hela natten, vi blir vuxna och vi flyttar.

 

Om en stund kommer min hjärtevän hit, vi har ting som måste planeras. Imorgon packar vi ihop och jag lämnar mitt hem, imorgon går flyttbilen mot det nya och spännande, det bär av mot våran lägenhet. Vi blir sambos och att sova med honom varje natt blir ett löfte och är inte en avlägsen önskan längre.

Mycket riktigt snyftade jag påvägen hem efter det sista arbetspasset idag, lipade när jag omfamnades och gråter nästan när jag tänker på att det liksom är slut nu, på riktigt. Kan knappt inse hur fantastiskt jäkla bra jag haft det, hur bortskämd jag varit med så fina arbetskamrater och det känns som jag precis tagit farväl av en familjemedlem. Men nu ska jag alltså börja om på nytt, en ny arbetsplats i en ny stad, ribban ligger högt.

 

Är egentligen så nervös att jag dånar, men är för upptagen att jag inte har tid med sådana petitesser. För några minuter sedan adressändrade jag, slog mig att jag alltså ska flytta, på riktigt. Ungen som växt upp med naturen runt knuten, korna som granne och som ständigt går barfota på sommaren ska nu flytta in till staden. Mitt i Göteborg ska jag leva, i en lägenhet utan djur och natur. Hur jag ska överleva utan mina pälsdjur har jag inte vågat tänka på, smeker dom så förbannat ömt över ryggen varje gång vi möts i köket. Pussar dom och älskar dem för att de älskar mig, så lyckligt ovetandes om attt jag ska överge dem. Känner mig som en genomrutten människa och identitetskrisar som tusan de senaste dagarna. Ska pussa på dem igen nu, börjar nog gråta, brukar snyta mig i deras päls om kvällarna, är så sentimentalt obalanserad för jämnan att jag knappt orkar med mig själv.

 

 

 

  

 

 

Som en samlad trupp bearbetade vi oss igenom IKEA igår, bror hade övningskört upp och alla hade överlevt. Vi överlevde också IKEA på en söndag, vilket är familjedagen med barn, vagnar och trängsel. Vi var så målmedvetna att vi gick ett extra "säkerhetsvarv" efter att vi betalat och packat bilen med kapen från runda ett, däremellan hade vi en obligatorisk fikapaus.  

 

Har packat ännu mer flyttlådor, 12 stycken blev det totalt och adderar man dit tre IKEA-kassar har man hela mitt liv i flyttformat. Fasar lite inför att frakta allt till lägenheten, att bo  i  vindsvåningen högst upp inte ett drömscenario i flyttperspektiv. Är även byggnaden man bor ifrån sekelskiftet och hissen gjord för två personer, är det snarare ett mardrömsscenario. Fredrik har sagt att han ska införskaffa muskelförstärkning och jag begrundar hur vi ska tacka dem för hjälpen om de inte tar livet av varandra under arbetets gång.

 

Imorgon ska jag på jakt efter mer saker till våran bostad, både jag och Fredrik tummade på att vi inte ville ha för mycket från IKEA för då blir det för mycket tonårsrum och opersonligt, därför samlar vi saker från olika hörn, fyndar på blocket och bygger själva när vi inte hittar det vi vill. Tackar mig själv för att jag gick till banken en gång i tiden och öppnade ett konto med namnet "Flytta hemifrån", slantarna kommer väl till pass nu. Ska även iväg och jobba idag, skrämmande att jag nu kan räkna mina kvarvarande arbetspass på en hand och undra på att jag kommer snyfta påvägen hem när jag väl gjort det sista.

Har egentligen inte haft någon lust att skriva här, det mesta beror på att jag hållt halva min tillvaro hemlig. Och tillvaron den har förändras och det har fallit på plats. Jag har fått jobb i Göteborg och innan vi åkte till N.Y fick vi en lägenhet, sedan den 19e december har jag alltså hållt tyst om det. Velat skrika ut det till varenda människa jag mött, tapesera hela världen med lappar som berättar att jag och min hjärtevän ska bli sambos. 1,5 år av mil som skilt oss åt, otaliga tågresor och gråtandes i kuddar om kvällen, nu är det över, nu är det vi.

 

Just nu lever jag i flyttlådor, packade ner mitt rum i lådor igår. Den längsta flytten jag gjort är från övervåningen till nedervåningen, blev sentimental av att plocka ner allt, hela min barndom och tonårstid finns i dessa väggar. Gråter inombords när jag ska lämna mina pälsdjur, min bror och mina fantastiska jobbkompisar. Men jag vet att det kommer bli bra, jag har längtat efter det här, vi har ju allt vi behöver och vi har ju faktiskt varandra.

 

 

 

Så nu har lugnet lagt sig och jag har landat här hemma, men ack så mycket det är i görning i min skalle. Gör som alltid när allt omkring är kaosliknande, skriver listor och organiserar saker i kronologisk ordning. Har listor på papper, listor på mobilen och listor på listor som borde göras. Annars har jag skämts bort med hjärtesällskap mest hela tiden sen vi åkte till New York, fördelen med en partner som pluggar är loven som infaller. Så imorgon får jag slå mig till ro med min hjärtevän igen och föroppningsvis har oredan i huvudet lagt sig.

 

Att jobba i butik under juletider får en verkligen att bekänna färg. Avverkade åtta timmar i förbutiken igår och ville stundvis gråta när jag stod i postutlämningen. Helvete vad detta I-land skickar paket till varandra under juletider, förbannar internetshopping och dess lättåtkomlighet. Letade runt bland sjuhundra paket i timtal och var tvungen att duscha när jag kom hem.

 

Ska städa klart rummet innan jag jobbet, det finns inte i min värld att återvända hem till ett stökigt rum efter en resa, skulle vara så jäkla obekvämt. Försöker även packa resväskan omänskligt lätt, vill att det ska finnas plats så jag kan ta med mig hela New York hem om jag så vill. Tar alltså knappt med mig kläder och packar skönhetsprylar som snart är slut, så jag kan slänga dem där sen och fylla tomrummet med nytt. Eftersom tillvaron går i ett har jag knappt hunnit reflektera över att det snart beger sig, men stundvis kommer det små glädjeknip i bröstet som påminner mig om det. Den nya telefonen bidrog till att jag nu har instagram, isabellemaries heter jag, där dyker det upp resebilder för den nyfikne att skåda.

 

Så må ni ha en God Jul, ta hand om varandra, spara er till äktenskap och don't do drugs, så hörs vi igen om jag överlever domedagen.

 

 

 

 

 

 

 

Näsan rinner utan stopp och hunden slickar upp dropparna som faller på golvet, och detta är den ocensurerade sanningen. Som rutinerna fastslår ska jag iväg och tjäna pengar senare idag. Förra veckan knegade jag måndag - lördag och det ser ut att bli samma visa även denna vecka. High-fivade mig själv när jag fick två tider till när jag kommer hem från Amerikat, plötsligt ser inte lönen i Januari ut att bli så skral trots resan över Atlanten.

 

Har nyligen börjat med att försöka behandla mitt hår med ömhet eftersom jag vill att det ska växa och frodas. Badar därför i diverse oljor och undviker värmeverkyget ett tag framöver. Och det är en kamp när man föddes med lockigt hår av det slaget att man ser ut som ett troll när man vaknar. Allt jag vill är bara att ha friskt, långt hår, behöver bara komma ihåg att tålamod är en dygd. Annars har jag vänt mig till kollektivtrafiken, mäktar inte med att skrapa bilrutor, oroa mig för väglag och svära över att ratten är iskall. Förlitar mig därför på att busschauffören gör sitt jobb och levererar mig i rätt tid. Och just det, fick min mobil i måndags, alltså innan New York, high-fivade mig själv då också.

 

Alltså det här går inget vidare. Börjar ifrågasätta om jag ska ha kvar den här bloggen, känns både olustigt och snudd på värdelöst. Kanske blir det bättre när jag väl slår slag saken och köper mig en dataladdare. Har dragit ut på inköpet så länge att det är skamligt. Men har man trampat sönder två stycken borde man kanske investera i en mer robust variant, alternativt en stationär dator. Då behövs det dock ett skrivbord och det är en så jäkla osmickrande möbel att jag hellre står över.

 

Annars sitter jag i väntas tider, väntar dock inte på tomten. Istället väntar jag på en ny mobil och att få åka iväg till New York. Förhoppningsvis förfaller det sig så bra att jag hinner få telefonen innan resan så att jag föreviga de dagarna genom en mobilkamera. Förmodligen kommer det bli fler bilder här om jag inte bestämmer mig för att avsluta förhållandet mellan mig och bloggen, tiden får avgöra. Och till dess väntar jag som sagt på ny mobil, även ett nytt nummer, därför varken skickas det eller svaras det på sms från mitt nuvarande.

Förvånas över att besökantalet faktiskt ligger stabilt och även tickar uppåt när det ekar av tomhet här. Nåväl, jag lever och frodas, tjänar ihop sparkapital och lever hälsosamt om dagarna. Mellan varven av jobbande och tränande har jag pussats med min hjärtevän, övernattat med en god vän, sprungit ihop pengar till Barncancerfonden, spenderat en helg som barnvakt, och säkerligen mycket mer.

 

Tittar just nu på Rosa Bandet-galan och vet inte varför jag utsätter mig för denna känslobomb. Vill andas in och omfamna alla drabbade och deras vilja att överleva. Gråter hejdlöst i kudden och kippar efter andan. Kan inte hantera att livet tar slut för vissa och att allt är så förbannat orättvist. Gråter så det krampar över hela engagemanget och människors givmildhet. Ska rycka upp mig, ska agera chaufför inpå småtimmarna åt bror och tillbehör som är ute på galej.

 

 

 

 

 

 

 

I lördags fick jag 24 timmar med min hjärtevän och mitt hjärta var saligt. Vi skulle egentligen inte ses på sex veckor och så smusslades  det in en träff ändå, efter jobbet fick jag plocka upp honom, höstmys och kramkalas. Det dröjer de tills i början av november innan vi ses igen och jag räknar ner dagarna på fingrarna.

 

Vi hushåller med en dator här i huset, min laddare är fördärvad och brors  dator har kapitulerat. Därför blir det glest med tid framför datorn och efter några dagar glöms den sakta bort. Det resulterar även i att det blir glest här, finns egentligen mycket att berätta, vardagsting och vardagsbetraktelser. För det mesta jobbar jag och tack vare det sitter jag inne på  historier om udda människor och företeelser, men väljer att inte förtälja. Så idag har jag jobabt 8 timmar, jobbat hela veckan faktiskt, efter tränade jag, sen åt jag, nu ska jag kolla lägenhets förslag på mailen och sen ska jag duscha av mig. Intressantare än så blir det inte nu, taco hej.    

Kommer hem och hittar min kisse i sängen, mor säger att han strukit längst väggarna och otåligt väntat på mig. Vill bara pussa hans huvud  och tvinna hans örontoffsar tills jag somnar, åh min fina Lasseman. Snart har han bott här ett år, ett helt år sen jag tog hem honom från katthemmet och introducerade honom för familjen. Mitt lilla maskrosbarn, hittegods och hjärtegos, han är så fager att man storknar. Nog kattprat, pappa påstår att jag kommer bli en galen gammal kattkvinna när jag grånar, tjugotre katter och inga barn.

 

Ikväll har jag jobbat, lördagskväll som innebär intjänade  ob-pengar. Imorgon jobbar jag också, välkomnar mer pengar och stoppar undan dem på sparkontot. Har öppnat ett konto som är döpt till "Flytta hemifrån" och där smusslar jag undan min intjänade slantar. Häromdagen rensade jag ibland mina ting och en heldel åkte i sopsäcken och det kändes så fint. Intalar mig själv att jag gör detta för jag gillar att vara ute i god tid, förberedd på det oförutsägbara. Sanningen är den att jag är otålig, att det kliar i fingrarna och jag rensar ut nu för att jag inte kan hejda mig själv. Men resten av kvällen ska jag titta på film och klia min missemurr bakom örat tills vi somnar.

 

Med bräckligt hjärta, full av misströstan ville jag bara brista när jag såg mig själv i spegeln. Låg apatisk i sängen tänkte att man kan ge upp, kasta in handuken och drunkna i sig själv. Skrev förtvivlat att denna gången klarar jag det inte, jag går isär och itu, och som vanligt stod hans famn öppen. Klarade alltså inte ens en vecka allena denna gång, har annars blivit veteran på minst 2 veckors separation. Men trodde jag skulle kväva mig själv i sömnen om jag inte skulle få dela säng, så jag packade och åkte.  

 

Så vi ägnade oss åt vardagsbestyr, handlade, fikade, pluggade, strövade, som terapi för hjärtat. Gick och köpte en matta tillsammans, till det framtida boendet och jag blev sentimental och ville kapsla in ögonblicket. Så nu kan det bockas av från inköpslistan och idag skrev jag upp två nya saker som ska inhandlas. För mig är listor  heliga, gör dem för att strukturera upp och ibland skapas listor på listor som ska skrivas. Just nu skriver jag en lista på  plugg-strategin inför Högskoleprovet, ska sätta deadline på varje moment och dela upp resterande dagar rättvist. Har just nu paus i matematikdelen, behövde vädra mig själv och ventilera för att undvika att klösa provet i småbitar.

 

Vaknade när det fortfarande var mörkt ute och trodde att det var juletider. Hjärtat panikskenade eftersom fönstret saknade en julstjärna, låg och hyperventlierade tills jag insåg att det bara är september. Drömde att det var snö ute inatt, nynnade på en julsång när jag körde bil och blev sentimental när jag åt en pepparkaka igår. Är så fäst vi julen att det känns som vi är ett, om det var möjligt hade jag gift mig med den.

 

Utöver årstidsvillervalla jobbar jag ihop sparkapital och motionerar min kropp och mitt sinne. Har fiskat upp mig själv ur eländet och allt känns som det är på plats. Kan vara den eviga längtan som är slut, tanken på att jag får träffa mitt motstycke som gör att allt känns så rätt. Packar väskan min och förbereder hjärtat mitt på att fyllas med efterlängtad kärlek några dagar.