isabellemarienilsson

Mycket riktigt snyftade jag påvägen hem efter det sista arbetspasset idag, lipade när jag omfamnades och gråter nästan när jag tänker på att det liksom är slut nu, på riktigt. Kan knappt inse hur fantastiskt jäkla bra jag haft det, hur bortskämd jag varit med så fina arbetskamrater och det känns som jag precis tagit farväl av en familjemedlem. Men nu ska jag alltså börja om på nytt, en ny arbetsplats i en ny stad, ribban ligger högt.

 

Är egentligen så nervös att jag dånar, men är för upptagen att jag inte har tid med sådana petitesser. För några minuter sedan adressändrade jag, slog mig att jag alltså ska flytta, på riktigt. Ungen som växt upp med naturen runt knuten, korna som granne och som ständigt går barfota på sommaren ska nu flytta in till staden. Mitt i Göteborg ska jag leva, i en lägenhet utan djur och natur. Hur jag ska överleva utan mina pälsdjur har jag inte vågat tänka på, smeker dom så förbannat ömt över ryggen varje gång vi möts i köket. Pussar dom och älskar dem för att de älskar mig, så lyckligt ovetandes om attt jag ska överge dem. Känner mig som en genomrutten människa och identitetskrisar som tusan de senaste dagarna. Ska pussa på dem igen nu, börjar nog gråta, brukar snyta mig i deras päls om kvällarna, är så sentimentalt obalanserad för jämnan att jag knappt orkar med mig själv.