isabellemarienilsson

Sitter hemma och min ljuspunkt för dagen är över nu. Stunden jag sett fram emot hela dagen är över efter cirka sju minuter. Dessa minuter bestod av att Fredrik kom för att hämta sin cykel, de var dessa minuter jag ska klara mig på i fyra dagar. Han flyr till Skåne eller Danmark och jag är fast hemma. Jag är en sån där filur som har svårt att vara i ensamhet och jag har svårt att sova ensam. När min bättre hälft inte är nära känner jag mig halv och inte hel, så logiskt utav mig. Igår natt kämpade jag emot mina trötta ögon för att vara vaken lite längre och få lite mera tid med honom även om han sov som en stock. Jag låg där på hans arm och funderar på hur skönt det är när man inte vart ifrån varandra på nästan hela sommaren men man får fortfarande pirret som om man inte träffats på veckor varje dag trots att han är det sista jag ser när jag somnar och det första jag ser när jag vaknar. Hur klarar man sig ifrån varandra när man är som ler och långhalm, Ying och Yang, glass och strössel eller helt enkelt kära? Det är frågan som får ett svar det närmaste dagarna.