Man kan tro att jag dog när jag flyttade, men så är inte fallet, det har bara varit fullt upp sen vi flyttade ihop. Mina dagar fylls med att plocka i vårt bo, sorterar upp högar och organiserar skåp och skriva listor på vackra ting som ska göra vårt hem ombonat. Har även hunnit jobba en hel del på mitt nya jobb, förvånades över hur generösa de vart med jobbtimmar de första veckorna. Inser att vi kanske inte behöver leva så torftligt nu när man flyttat som skräckhistorierna har vittnat om, tackar gudarna för det. Kände mig så jäkla liten de första dagarna, allt var så nytt, alla var nya ansikten till nya namn och jag kände mig så vilsen. Men tänkte att jag ger det tid, låter det lossna lite och så kanske det känns bättre, vilket det gjorde, alla är så öppna och så vänliga att det nästan gör mig blyg.

 

I helgen åkte vi hem till föräldrahemmet, det var familj, snö och djur. Lillebror fyllde 18 och fick presenter och gratulationer och fixade även körkortet i måndags, stolt syster myste inombords när hon fick smset. Klappade också mina djur tills de blev kala fläckar på dem och viskade i deras öron hur mycket jag saknar dem. Sen var jag på personalfest även om jag slutat jobba där, kändes som det var evigheter sen jag lämnade stället och gud vad det stack i hjärtegropen att få spendera tid med dem igen. Även om det gjorde lite ont att åka tillbaka till Göteborg efter vistelsen så kändes det samtidigt bra, man har liksom börjat om på nytt, har ett eget liv och det är fint det.

 

 

 

 

 

 

Slog mig samman med fröken Myrvik sedan igår. Vi samspråkade över kaffe och egengjorda semlor, luftade morrhåren i vinterluften, badade bastu och delade säng. När vi vaknar yttrar vi aldrig ett "god morgon", vi börjar bara prata som om samtalet innan vi somnade aldrig tystnade, så har det alltid varit. I och med att jag flyttar var detta nog sista gången vi umgick i våra föräldrahem, den insikten slog oss i ansiktet och helt plötsligt blev det sorgligt, som slutet på en era. Vi är inte barn längre som cyklar till varandra, vi är inte tonåringar som pratar bort hela natten, vi blir vuxna och vi flyttar.

 

Om en stund kommer min hjärtevän hit, vi har ting som måste planeras. Imorgon packar vi ihop och jag lämnar mitt hem, imorgon går flyttbilen mot det nya och spännande, det bär av mot våran lägenhet. Vi blir sambos och att sova med honom varje natt blir ett löfte och är inte en avlägsen önskan längre.

Mycket riktigt snyftade jag påvägen hem efter det sista arbetspasset idag, lipade när jag omfamnades och gråter nästan när jag tänker på att det liksom är slut nu, på riktigt. Kan knappt inse hur fantastiskt jäkla bra jag haft det, hur bortskämd jag varit med så fina arbetskamrater och det känns som jag precis tagit farväl av en familjemedlem. Men nu ska jag alltså börja om på nytt, en ny arbetsplats i en ny stad, ribban ligger högt.

 

Är egentligen så nervös att jag dånar, men är för upptagen att jag inte har tid med sådana petitesser. För några minuter sedan adressändrade jag, slog mig att jag alltså ska flytta, på riktigt. Ungen som växt upp med naturen runt knuten, korna som granne och som ständigt går barfota på sommaren ska nu flytta in till staden. Mitt i Göteborg ska jag leva, i en lägenhet utan djur och natur. Hur jag ska överleva utan mina pälsdjur har jag inte vågat tänka på, smeker dom så förbannat ömt över ryggen varje gång vi möts i köket. Pussar dom och älskar dem för att de älskar mig, så lyckligt ovetandes om attt jag ska överge dem. Känner mig som en genomrutten människa och identitetskrisar som tusan de senaste dagarna. Ska pussa på dem igen nu, börjar nog gråta, brukar snyta mig i deras päls om kvällarna, är så sentimentalt obalanserad för jämnan att jag knappt orkar med mig själv.

 

 

 

  

 

 

Som en samlad trupp bearbetade vi oss igenom IKEA igår, bror hade övningskört upp och alla hade överlevt. Vi överlevde också IKEA på en söndag, vilket är familjedagen med barn, vagnar och trängsel. Vi var så målmedvetna att vi gick ett extra "säkerhetsvarv" efter att vi betalat och packat bilen med kapen från runda ett, däremellan hade vi en obligatorisk fikapaus.  

 

Har packat ännu mer flyttlådor, 12 stycken blev det totalt och adderar man dit tre IKEA-kassar har man hela mitt liv i flyttformat. Fasar lite inför att frakta allt till lägenheten, att bo  i  vindsvåningen högst upp inte ett drömscenario i flyttperspektiv. Är även byggnaden man bor ifrån sekelskiftet och hissen gjord för två personer, är det snarare ett mardrömsscenario. Fredrik har sagt att han ska införskaffa muskelförstärkning och jag begrundar hur vi ska tacka dem för hjälpen om de inte tar livet av varandra under arbetets gång.

 

Imorgon ska jag på jakt efter mer saker till våran bostad, både jag och Fredrik tummade på att vi inte ville ha för mycket från IKEA för då blir det för mycket tonårsrum och opersonligt, därför samlar vi saker från olika hörn, fyndar på blocket och bygger själva när vi inte hittar det vi vill. Tackar mig själv för att jag gick till banken en gång i tiden och öppnade ett konto med namnet "Flytta hemifrån", slantarna kommer väl till pass nu. Ska även iväg och jobba idag, skrämmande att jag nu kan räkna mina kvarvarande arbetspass på en hand och undra på att jag kommer snyfta påvägen hem när jag väl gjort det sista.

Har egentligen inte haft någon lust att skriva här, det mesta beror på att jag hållt halva min tillvaro hemlig. Och tillvaron den har förändras och det har fallit på plats. Jag har fått jobb i Göteborg och innan vi åkte till N.Y fick vi en lägenhet, sedan den 19e december har jag alltså hållt tyst om det. Velat skrika ut det till varenda människa jag mött, tapesera hela världen med lappar som berättar att jag och min hjärtevän ska bli sambos. 1,5 år av mil som skilt oss åt, otaliga tågresor och gråtandes i kuddar om kvällen, nu är det över, nu är det vi.

 

Just nu lever jag i flyttlådor, packade ner mitt rum i lådor igår. Den längsta flytten jag gjort är från övervåningen till nedervåningen, blev sentimental av att plocka ner allt, hela min barndom och tonårstid finns i dessa väggar. Gråter inombords när jag ska lämna mina pälsdjur, min bror och mina fantastiska jobbkompisar. Men jag vet att det kommer bli bra, jag har längtat efter det här, vi har ju allt vi behöver och vi har ju faktiskt varandra.