Du är så fin på alla de sätt som en människa kan vara, och ibland på ett sådant sätt att jag funderar om du verkligen finns, att du existerar i min verklighet. Jag har aldrig varit utav det slaget att jag gett mig hän för någon eller givit hela mig själv till en annan person, men det var fram tills dess att jag träffade dig.

Det var kärlek som för första gången fick en att falla handlöst och kärlek som fick tiden att stanna. Du var kärlek och känslor som var alldeles för stora att hantera, och det är du fortfarande. Jag står fortfarande lamslagen inför dig och räds för att världen som vi byggt upp ska elimenars. Du är den personen som fått mitt blod att kolsyras av kärlek och mitt hjärta att känna en helt ny känsla, du är den personen som fått mig att känna mig riktigt trygg och osäker på samma gång. Osäker och rädd för att lämna mig själv till en annan person och inse att någon betyder så mycket mer än allt annat här i världen. 

Jag kan vakna mitt i natten och lägga min näsa mot dina skuldror för att känns din doft och försöka att få mina andetag att synkronisera med dina, att bli ett med dig. Så vad är kärlek? Det är du och i all evighet kommer jag sluta upp i dina armar. Jag älskar dig.