Kom hem från kalas nyss, där kusinen fyllde hela 10 år. Minns fortfarande när jag såg honom första gången, han var rosaskär och jag tyckte att hans namn var bland det mest frånstötande man kunde döpa ett barn till. Nio år gammal hade jag inte så mycket att säga till om, jag teg och tänkte att han kanske växer ifrån det. Tio år senare ser han inte längre ut som en råttbebis och det är väll skönt, skulle va jäkligt jobbigt att vistas bland folk med honom om fallet var så. Men innan släkten gjorde entré hade det hållts barnkalas och jag trodde att det skulle finnas tårta när vi anlände. Smäll på fingrarna fick jag när det serverades riktig mat. Skulle tusan kommit några timmar tidigare och våldgästat barnkalaset, då fick man iallafall en godispåse innan man gick hem. Ikväll gick jag bara hem med snopen min och en missnöjd mage.

Men kvällen blir ljusare även om det blir mörkare ute. Vid tio ska jag hämta upp min kärlek som anländer med tåget från Göteborg. Det fina med distansförhållanden är när det inte längre än någon distans som skiljer en åt och det känns i hela kroppen att all väntan har varit värt det.

Efter att ha upplevt bilkaos och parkeringkaos inne i stan kändes det som hela världen var emot mig igår. Sneparkerade framför en polis och ville dö över att jag inte fick upp dörren för att parkeringen var för trång. Hur fasen fick jag egentligen tillstånd till att framför en bil ensam undrar jag emellanåt. Efter att ha släpat min halsduk i marken utan att ha märkt det infann sig känslan av att vilja peka finger åt hela omvärlden och lägga sig ner och gråta. Vetskapen om att man ska på gruppintervju om några minuter får en då att känna sig helt euforisk och salig inombord.

Tur att man har någon slags självdisciplin och kan rycka sig själv i kragen när det krisar. Kort och gott gick intervjun bra och jag är vidare till den individuella intervjun. Kommer bli specialist på att intervjuas och att framställa mig själv i goda dagar. Kan behövas sen när jag blir supermegakänd och kommer grillas av hela vida världen, man måste ju palla trycket då. Vill ju inte sluta upp som Britney Spears.

Vet inte om det beror på tidpunkten eller om det beror på att kommande vecka inte är lika full av planer som vanligtvis, men något är det allt som gör att jag bara vill gå i ide ett slag. Vill inte sakna, vill känna av ensamheten och vill inte gå på sparlåga. Saknar vardagen så som den var formad förut, inte som det är nu, stöpt efter samma mall vecka ut och vecka in. Tror det är mest det jag saknar, att dela vardagen. Att ha någon att åka i bilen med, att slippa komma på sig själv sitta ensam och skratta högt framför teven, att ha någon att viska till när man inte kan somna. Men allt i livet har sin gilla gång och nu för tiden är jag slagen av ensamheten och mörbultad av mig själv.  

Försöker äta så mycket frukost som möjligt eftersom det kan hända att blir det enda ordentliga jag får i mig idag. Vid lunch ska jag dra ut min tredje visdomstand och sen har jag förhoppningsvis gjort mitt hos tandläkaren på ett tag. Det blir den andra i underkäken som ryker och jag minns den brutala smärtan efteråt när bedövningen släppte, det gick inte att fungera som en normal människa på två dagar. Det är antagligen priset man får betala för att ha en för liten käft i dagens samhälle. Men eftersom jag ogillar känslan av att vara proppmätt sitter jag här nu lagommätt och kan inte få ner mer. Så dör jag inte av smärtan när bedövningen släpper så dör jag nog av svält idag.

Biblioteket hade inte öppet denna vecka men det hade däremot katthemmet och  där fördrev vi tre timmar, vi stannade till och med tills efter stängning. Jag och Angelica klappade alltså katter i tre timmar, vi både gav kärlek och fick kärlek tillbaka. Klimaxen uppnåddes när vi fick gå in i burarna, vi var mer än saliga och jag blev kär i den ena buren. Min nya kärlek är stor som ett lodjur och har både toffsar på öronen och man på bröstet. Ska försöka värva honom till vårat hem, måste bara få över mor och far på min sida och sen ska jag dränka honom med kärleken han aldrig fick. Fast egentligen krävs det bara att mor säger ja, hon styr trots allt hemmet med järnhand så jag ska preparera henne en aning. 

Annars fastnade mitt hjärta för Tjocka Bettan som vi kallade henne. Kattstackarn hade bott hos knarkare i några år och anammat en kroppshydda som hette duga: