isabellemarienilsson

Att dra ut tanden och höra det knakande ljudet är inte det värsta utan det värsta kommer nu. Nu börjar bedövningen som satte sig i halva mitt ansikte försvinna men mina läppar går fortfarande inte att röra och vänstra sida har en tendens att se djävulskt sne ut om jag slappnar av. Att försöka göra sig iordning när man inte känner halva sitt ansikte är inte heller en hit och hur man en gör så känner man sig ändå som Quasimodo. Tur att jag inte är singel och sökande utan redan har en kärlek. Och det är precis honom det ska handla om resten av dagen för vid fyra är det jag som sätter mig på ett tåg mot Göteborg.





Verkligheten ter sig så mycket värre