Blev med valp i tisdags och var upptagen med honom och insåg att det dröjer ett tag innan jag är redo att bli mamma. Man ska upp tidigt, torka upp spy och hålla koll på vad han stoppar i munnen men nu har han lämnat boet och handen på hjärtat, så känns det en aning tomt.

Igår lyckades jag snika hit Fredrik, så vi tog ett kvällsdopp och åt grillat och jag önskar att alla kvällar var just så. Annars har de senaste dagarna gått ut på att lapa sol och läsa bok i trädgården samtidigt som man höll ett vakande öga på Baloo och hans valpupptåg. Men imorgon smyger sig regnet på sägs det, men tidningarna kan ha fel - det vore inte första gången. Men jag håller tummarna för sol, bara för säkerhetens skull.

Jag försvann varken i havet eller kraschade i något flygolycka, men i samband med resan både försvann och kraschade en del av både mitt liv och det jag skulle våga kalla min vardag. Det sägs att det som inte dödar en härdar en och gör en enbart starkare, än så länge kan jag inte svara på om jag blivit varken starkare eller mer härdad men jag vet att livet går vidare och att man ska vara oerhört tacksam för det som livet givit en.