isabellemarienilsson

Befann mig i horisontalläge i soffan och skummade igenom diverse kanaler när "Sanning och Konsekvens" hade läge att starta. Det var flera år sedan vi råkades och skulle den fortfarande leva upp till de känslor som den skapade när man var ung? Tyckte att Sabina var jättefin och jag ville ha tröjan som Nora har på sig på klassfesten. Var livrädd över att möta tjejer som Fanny och Sabina och tyckte synd om Karin som visste att alla hatade henne och var livrädd att bli som henne. Satt där åtta år gammal, förstummad och förfärad över hur komplicerat det verkade vara att bli tonåring och fasade över att jag tillslut skulle bli tonåring. 

Såg filmen ett decennium senare och insåg charmen med att vara 13 år gammal och aningslös på livet. Skrattade högt åt det som ansågs vara en världskris då, mindes känslan av att dansa tryckare på ett disco till Backstreet Boys och kom ihåg när man övergick från att leka på rasterna och istället bara "hängde" på skolgården. 

Trots mina farhågor överlevde jag att vara tonåring och alla de prövningar som kom därtill. Och nu står man och trampar i mellanlandet, varken tonåring längre eller vuxen ännu. Man existerar i det vakum som finns där emellan, där alla vägar breder ut sig framför en och val som förändrar livet knackar en på axeln. Har hört från flertal håll att det är nu livet tar fart, åt vilket håll återstår dock att se.